Novell

Dags att lämna min familj och klara mig utan dem. Hur skulle jag lösa denna situationen? Mamman grät lillebror grät men deras blöta  ögon hjälpte inte alls. Plötsligt hörde vi en jättehög röst:

-STOPP!!! era jävla uslingar, jävla smutsiga afghaner sluta med detta som ni håller på med och kom nu.

För sista gången kramade jag mina syskon och min mamma sade:

-Förlåt mig min son.

Den här meningen brände upp  hela min kropp och jag blev tvungen att säga:

- Hej då mamma, vi ses om några dagar igen, var inte orolig för mig.

Det var sista meningen jag sade till min mamma.

Jag började följa en kurdisk man, han var lång, stark, farlig och framför allt en lurig person. Han försökte att prata  med glatt ansikte med mig.

-Hur gammal är du? frågade mannen.

-Tretton, svarade jag.

Mannen fortsätta promenera och  jag med. Efter ungefär två timmars  promenad fick jag träffa jättemycket folk från ett annat land. Deras ansikten såg ledsna,hungriga och trötta ut. Jag satt på kanten av huset och kände mig ledsen,hungrig,besviken och trött på livet. I huset fanns några afghanska familjer  med sina små barn. En av kvinnorna  frågade mig:

-Är du afghan?

- Ja, sa jag.

Kvinnan fortsatte att fråga:

-Var är din familj? Är du ensam min son? Har du ingen vuxen med dig?

-Nej jag är ensam, svarade jag.

Kvinnan sa:

-Var inte orolig min son. Försök att vara modig eftersom gud hjälper modiga människor som kämpar för livet och ge inte upp. Fortsätt på denna vägen. Din mamma och pappa kommer att vara  stolta över dig min son.

Dagarna gick fortare efter varandra. Snart hade det gått en vecka.  Fortfarande hade jag ingen aning om var mina syskon var. Jag och ungefär  femtio andra personen fick följa efter en annan okänd man som verkade vara kurdisk. Kurderna brukar alltid ha kniv eller andra farliga vapen med sig för skydda sig. Vi måste klättra upp på ett jättestort berg. Om någon skulle tappa balansen  då dog man direkt. Det var några som ramlade. Vad tror du? Ville någon hjälpa dem? Aldrig i livet, bara strunta i dem, man måste klara själv, det är det allra viktigaste för en person som bli smugglad till ett annat land.

Vi hade en jättelång väg framför oss. Vi promenerade  redan i ungefär tio timmar på berget utan att vila ,dricka eller äta mat man vågade inte heller att säga till smugglaren:

-Jag vill dricka eller vill äta mat. För då kunde man bli  slagen eller sparkade de dig.  Senare fick vi vila i ett litet hus som luktade jätteäckligt. I huset brukade  det vara kor och får.

Kl är 12:00 på kvällen vi började promenera igen mellan två jättehöge berg och vi är snart framme vid  gränsen av Turkiet!. Högt upp på berget fanns en jättefarlig  taggtråd antingen hoppa över eller gå på magen som en soldat under den men någon måste lyfta upp den annars bli det svårt att gå. Efter att alla gick på andra  sidan av gränsen då promenerade vi ungefär tre timmar tills det kom en transitbil.  Inne bilen fanns bara tio platser men vi var femtio vi fick inte sitta utan skulle stå rakt upp det var väldigt  trång  och det fanns inte luft att andas. Bilen körde mer än två timmar tills vi kom till målet, när  vi hade kommit till mål  alla blev glada  och tackade gud för hans hjälp, ingen kände sig ledsen, besviken, och rädd  som jag längre. Smugglaren började dela upp de personerna    på de olika ställen som dem hade.